Herra Z esittelyssä / Herr Z

Hönö, rakas, tohelo, säkki, läski, pullukka… rakkaalla lapsella monta nimeä. Tottelee kuitenkin parhaiten sitä oikeaa nimeään, eli Zachiä (Zach, lausutaan tsäk).

Tämä karvaturri oli ensimmäinen perheenlisäyksemme. Hän on syntynyt 28.8.12 – eli syksyllä meidän koiraesikoisemme on ”jo” nelivuotias. Hui. Äskenhän tuo oli sellainen ihanan pieni karvapallero. Ihana hän on vieläkin, ja karvainenkin, mutta pienestä ei ole tietoakaan. On herralla hieman nuo jenkkakahvat kasvanut viimeisen vuoden aikana. Eipä se haittaa, Zach on ihan normaalin kokoinen jässikkä ja kyllä ne kylkiluut siellä alla tuntuu kun vähän noita ihramakkaroita hieroo ees taas. Ja kyllä, ruoka annos on pienentynyt ja liikuntahan lisääntyy kun he rupeavat oleskelemaan enemmän tontilla.

Mitä voisin kertoa Zachistä…

Hän on taitava poika! Osaa paljon temppuja, sellaisia turhia sirkustemppuja ihan vain yhteisen ajan kuluksi. Mutta on myös vahingossa oppinut ihan hyödyllisiä asioita ja komentoja. Kun meillä pelkästään on ollut Zach niin koiraelämä on ollut todella, tarkoitan TODELLA helppoa. Siinä hän kulkee mukana yhtälailla kuin lompakko tai käsilaukku. Hiljainen hiipijä.

Seikkailuhalua ja itsepäisyyttä löytyy. Sanotaan, että koiranpennut pysyvät alusta alkaen omistajan lähellä – että ei tarvitse pitää hihnassa. My ääs. Se oli opetettava tälle. Ekasta päivästä lähtien, kun hän oli 7 viikkoa, hän meni omia teitään. Jos jokin kiinnosti sinne mentiin ihmettelemään. Se vaati paljon työtä että Zach oppi käyttämään korviaan oikealla tavalla. Nykyään kyllä kuuntelee hyvin ja osaa hieman kontrolloida paremmin tuota seikkailemista. Tämä tyyppi nauttii rapsutuksista mutta myös omasta rauhasta.

Sekarotuinen, seropi, sekoitus… kaikki tahtoo ilmaista tuon omalla tavallaan. Mutta joka tapauksessa niin tässä kaverissa on kuusi (6!) eri rotua. Emä collie, beagle, mäyräkoira ja isä labbis, sakemanni ja suomenlapinkoira mixi. (Kun emä odotti pentuja luultiin että naapurin Vilho oli käyny tuikkaamassa, mutta heti pentujen synnyttyä selvisi sitten että omat koirat oli kyllä keskenään hoitanut hommat – Vilho oli nimittäin whippeti ja koirat olivat mustia karvaturreja – niin kuin heidän oma uroskoiransa). Mutta siis, jos joku kysyy sen normi kysymyksen ”Mitäs hänessä on?” niin annan vastauksen ”Tää on ihan sekalainen, löytyy saksanpaimenkoirasta mäyräkoiraan”. Muuten iltahan ehtii yllättää ennen kuin saa kaikki rodut sanottua.

Tähän voisin vielä lisätä että Zach on kiero kuin korkkiruuvi. Ei riko sääntöjä tai komentoja, mutta venyttää niitä kyllä niin paljon kun vain pystyy! Tai jos molemmille koirille antaa aktivointilelut niin Zach onnistuu huijamaan niin että saa molempien herkut itselleen (…mm, outoa että maggarat lisääntyy). Jos toinen karvakamu on ottanut sohvan parhaan paikan niin se ei ole ongelma Zachille, hänellä on aina jokin ässä hihassa, ja onnistuu kuin onnistuukin saamaan sen paikan itselleen.


Meidän Herra Z ei ole koira eikä ihminen vaan jotakin siltä väliltä. Rakas pikku pullukkani <3

-Matilda

Herr Z

Hönö, rakas, tohelo, säkki, läski, pullukka… kärt barn har många namn. Han lyder dock bäst sitt riktiga namn, alltså Zach. (Uttalas ”tsäk”)

Denna lurvboll var min och Markos första egna familjemedlem. Från två till tre. Han är född 28.8.12 – fyller på hösten ”redan” 4 år. Herregyyy. Just var han ju en härlig liten hårboll. Härlig är han ju fortfarande, hårig också, men ordet liten får man inte satt i samma mening mera med denhär killen. Han har nämligen packat på sej några korvar under det gångna året. Men det är inte så farligt, han är ännu innom friska mått och när man lite masserar på korvarna fram och tillbaka känner man nog revbenen dit under. Lite som att vara arkeolog. Och jo, vi har minskat matportionerna, plus att nu kommer motionsmängden öka rejält då de vistas mera på tomten.

Vad skulle jag kunna berätta om Zach...

Han är en duktig pojke! Kan mycket trix, såndär onödiga saker som man kan skratta till och bara göra för att spendera tid tillsammans. Men han har också imisstag lärt sej nyttiga trix och kommandon. När Zach har varit ända hunden i hushållet har hundlivet varit väldigt, och då menar jag VÄLDIGT, lätt. Han kommer med lika lätt som en handväska eller plånbok. Tyst och snällt, lite för duktigt.

Trots att han är en duktig hund så har han en gnista, ja eller snarare en låga... va ljuger jag, en MEGAbrand, av äventyrslust. Han är också en envisbesse. Man säger ju att valpar hålls nära ägaren, man kan ha dem utan koppel och de far inte långt. My ääs. Den kunskapen hade inte Zach, inte sen alls – det var heltidsarbete att skola det åt honom. Genast första dagen for han sina egna vägar. Om det var en god doft som lockade honom, lät han sej lockas. Fick honom sist och slutligen skolat så nu kan han kontrollera sin äventyrslust lite bättre. Han gillar att bli paijad men älskar också egen space.

Blandras, blandning, mångrasig... hur man nu vill säga det. Men hur som helst, så har vår pojke sex (6!) olika raser i sig. Mamman var en blandning av collie, beagle och tax, medan pappan hade labrador, chefer och finsk lapphund i sig. (När mamma hunden var gravid trodde ägarna att grannhunden Vilho hade vari på besök, men då valparna föddes var det inte oklart. Det var nog riktigt egna hundar som hade ”finish the deal”. Vilho var nämligen whippet, men valparna var helt miniatyrer av deras egna hundar). Den vanliga frågan man får tex i hundpark är ”Vad finns det i honom då?”, då svarar jag allti ”Dethär är en ras-soppa, finns allt mellan chefer och tax”. Tänk nu om jag skulle varje gång börja rabla upp alla raser, det hinner byta månad innan jag är färdig.

Kunde ännu tillägga att Zach är klurig som en korkskruv (dedär låter ju lite fel på svenska :D – men är alltså en riktig lurifax).  Han bryter inte regler eller kommandon, men töjer på dem nog så mycket det går! Eller om man ger aktiveringsleksak åt båda hundarna, så på något sätt lyckas han få bådas godsaker (..mm, inte så konstigt att midjan blir bredare). Också om soffans bästa plats är tagen av vår andra hund så har han alltid några trollkonster han lyckas nappa platsen åt sej själv med.

Vår herreman är inte en hund, inte heller en människa, men något där imellan nog. Vår kära tjockis <3

-Matilda